Tack Kjell Albin för att du städade upp
Bild: Bild: Daniel Molund
Ledare Sveriges främste Östeuropakorrespondent har gått ur tiden.
Där stod de, ett tiotal personer, med fanor och någon banderoll mitt på innergården. Det var första maj, tidigt 90-tal. Troligtvis var de medlemmar av det kommunistiska partiet KPML(r).
Gården var rektangulär och på våningsplanens loftgångar stod ett fåtal personer lutade över räcken och tittade ned mot det lilla demonstrationståget. Det var många östeuropéer som bodde på vår gård. Serber, kroater, polacker och några tjecker. De lyssnade på svenskarna som talade om hotet från imperialismen och kapitalismens förtryck. Trots att jag var barn minns jag surrealismen i situationen.
Östeuropéerna hade flytt, ofta helt utan sina ägodelar, från kommunistregimer. Så väcktes de med kampsånger, i sitt nya hemland, av en samling medelklassvenskar som ville förklara att de i själva verket flytt från friheten för att komma till förtrycket.
Mötet med Sveriges kommunister och en offentlighet som höll dessa om ryggen har nog förvirrat en hel del svenskar med ursprung i Östeuropa. De har mött ett samhälle där man kan vara folkkär som hårdför stalinist och hatad om man står till höger om Folkpartiet.
I Sverige är ryggmärgsreflexen inför högerextremismen vältränad. Det räcker med att ett par extremister står inklämda i något hörn på Bokmässan för att kulturpersonligheter ska engagera sig. "Den nyss avslutade Bokmässan i Göteborg erbjöd i år monterplats åt antidemokratiska krafter", skrev 103 författare i en debattartikel och varnade allmänheten för att de själva inte skulle trängas bland vinglasen på nästa års mässa (Expressen 27/9).
Enligt debattörerna hade tidskriften Nya Tiders närvaro på mässan lett till att tidningens "livsfarliga ideologi normaliserats". Vad decennier av marxist-leninistiska, trotskistiska och Castro-kramande utställare gjort för normaliseringen av en ideologi med massmord på samvetet ville, eller kunde inte, de hundrade förklara. Dessa utställare som salufört böcker med innehåll som manar till väpnad revolt och avskaffande av parlamentarisk demokrati har aldrig motiverat några bojkotter. Vilket är rimligt. Bokmässan innehåller allt, och en inte oansenlig andel av allt är idioti. Men bara viss idioti är tydligen värd upprop som landar i bojkott av mässan.
Att kommunister och andra som vurmar för vänsterextrema ideologier snarast är en del av inredningen i det finkulturella Sverige har de som undertecknade debattartikeln inte reflekterat över. På sätt och vis ger de uttryck för samma okunnighet som präglar många svenska elever: 95 procent känner till det nazistiska förintelselägret Auschwitz-Birkenau medan 90 procent inte känner till Gulag (DN 8/5 2007).
Jag är "vi" med Sverige i det mesta. Jag är född här, det är mitt land. Mitt språk och min vardag. Men på ett sätt kommer jag alltid vara "ni" med Sverige och svenskarna. Det är detta lands ryggradslösa dubbelmoral. Gullandet med kommunister som alltjämt ursäktar, överslätar eller rentav stödjer diktatoriska mördarregimer som gör mig till en främling i mötet med svenskarna. Motståndet mot högerextremismen har varit framgångsrik. Och därigenom har ni gjort framsteg; bort från en tid när ni lät tyska divisioner åka tåg genom landet, bort från en tid när ni begrät de baltiska massmördare som utlämnades till Sovjetunionen.
En svensk som jag emellertid alltid upplevt en stark gemenskap med, trots att jag aldrig träffat honom, är nyligen bortgångne radiojournalisten och författaren Kjell Albin Abrahamson.
Abrahamson föddes i Östersund och var under flera decennier verksam som journalist. Han var under många år bofast i Polen, ett land som han beskrev som sitt andra hemland. Hans relation till landet var både professionell och privat. Han lärde sig språket, sederna och historien. Kunde kulturen och politiken. Få svenskar förmådde som Abrahamson förstå detta näraliggande, men ändå så avlägsna grannland.
Dessutom hade han förmågan att applicera den kunskapen på nutida händelser. Abrahamson var den svenske journalist som längst levde i kommunistiska och senare postkommunistiska länder. Medan många svenska skribenter har traderat sekundärkällor har Abrahamson rättat och styrt upp. Det var också det sista han gjorde publikt i en krönika på Ledarsidorna.se (25/9). I den texten läxade han, med syrlig ton, upp DN:s kulturchef Björn Wiman som, likt många kultursideskollegor tidigare, skrivit en slarvig text om Polen.
Det som kanske präglade Abrahamson mest i mötet med Polen och polackerna var erfarenheten av det totalitära. Det var också något han applicerade i sin gärning som skribent. Abrahamson skrev text efter text om hur han förundrades över den svenska offentlighetens gullande med kommunister. Han kunde inte, efter att ha levt så länge i ett land och med ett folk som "nazism och kommunism vanställt" sympatisera med de som, på behörigt avstånd från verkligheten, koketterade med politisk extremism i Sverige.
Om det är något budskap Abrahamson lämnar efter sig så är det detta: "Att värna om nazismens offer men inte kommunismens är ideologisk halvtidshumanism". Orden är hämtade ur hans sista bok, "Låt mig få städa klart!" (Hjalmarsson & Högberg 2014). I den boken gör han för sista gången upp med såväl kommunismens tidiga svenska tillskyndare som dess nutida revisionister.
Till skillnad från nazismen som efter andra världskriget blev omöjlig i offentligheten och inom alla institutioner, kunde kommunismen och dess många förgreningar leta sig in på universiteten, i tidningarna och kultursfären. Där kunde aktivisterna i lugn och ro relativisera, förminska och förvrida de kommunistiska regimernas brott. Det gjorde att kommunismen i någon mån har varit salongsfähig i Sverige, eftersom dess brott konstant har omdefinierats och reviderats i historieskrivningen.
Att vara medlem i Sveriges oreformerade marxist-leninistiska parti utgör ingen skymf som omöjliggör en roll i det offentliga. Att folkkära personligheter, från Sven Wollter till Pia Sundhage, tillhör ett parti som ägnar sig åt historierevisionism rörande massmord uppmärksammas aldrig i hyllningsartiklarna. Deras partipolitiska tillhörighet anses vara en kuriös detalj, inget att uppröras över.
Det är ingen som accepteras i offentligheten med brasklappen "tja, han är nazist men vilken fantastisk röst han har!". Det finns ingen fascist, högerextremist eller nazist vars politiska gärning eller bakgrund visas förståelse, "han vill ju egentligen bara väl".
Den stora skillnaden mellan Sverige och Polen, och detta insåg Abrahamson som hade en fot i varje land, var att svenskarna aldrig på riktigt insåg vidden av kommunismens förbrytelser. Det var något avlägset som inte kunde ha något att göra med dessa goda, vänliga och demokratiska människor i svensk offentlighet. Ett pedagogiskt hinder har också utgjorts av den svenska vänsterns långvariga monolog som under ett halvt sekel gått ut på att rättfärdiga och blanda bort korten.
Denna konstanta omtolkning av det förflutna pågår alltjämt enligt ett bekant mönster: När Stalins förbrytelser blev välkända så blev han helt plötsligt folkets fiende, en imperialist och kryptofascist. Då lutade man sig i stället mot Lenin som gick bort 1924. Denne påstått snälle marxist som i själva verket hade varnat för Stalins hänsynslöshet.
Men inte ens den reträttpositionen höll. För även under Lenin förtrycktes och fördrevs folket i Sovjetunionen. Tiotusentals fängslades, torterades och mördades. Ofta helt utan rättegång och med vidsträckta konsekvenser för deras anhöriga som fängslades blott för sitt släktskap med "folkets fiender". Hur förklarar man bort detta? Man ändrade således definitionen för vad som var sann och oförfalskad kommunism.
I vår samtid finns liknande exempel. Under Hugo Chavez tidiga regeringstid betraktades den venezolanska presidenten som det stora socialistiska hoppet. Han skulle frälsa Sydamerika undan imperialism och kapitalism. När slutligen "2000-talets socialism" utmynnade i matköer, politiskt våld och ekonomisk kollaps bestämde man sig, i stället för att omdefiniera Chavez socialism, att låtsas om som om inget hänt. Det är bara en ensam Kajsa Ekis Ekman, Sveriges svar på den sovjetiska augustikuppens ideologer, som alltjämt anklagar oppositionen i Venezuela för att vara "reaktionära och antidemokratiska krafter". De andra som entusiastiskt hyllade Chavismen håller klokt nog truten numera.
Ursäktandet av kommunismen, förklarade Abrahamson, handlade i mångt och mycket om att klasshatet varit ett "finare sorts hat". Det är också skälet till varför de vänsterextrema och högerextrema bemöts så olika i svensk offentlighet. I det senare fallet anses det röra sig om oförblommerad ondska, i kommunismens fall om godhet som landar i oavsiktlig olycka, som i exemplet med Venezuela. Det är också utifrån detta perspektiv som man ska förstå de 103 kulturpersonligheterna som uppmanar till bojkott av Bokmässan.
Sverige är dubbelmoralens hemland, ingen annanstans paras lika entusiastiskt motstånd mot perifera högerextremister med en lika öronbedövande tystnad och passivitet mot vänsterextremismen. När Kjell Albin Abrahamson påtalade detta möttes han ofta med tystnad. Eller av kvävda skratt över jämförelsen mellan nazism och kommunism. Men Abrahamson hade rätt, Sverige är fullpackat med halvtidshumanister. Det är "intellektuella" som inte lever efter de två deviser som Abrahamson gjorde till sina, Vaclav Havels "Att leva i sanning" och Adam Michniks "Att leva i värdighet".